Enkla repeterande linjer och mönster på stenens yta. Mina ögon fastnar vid dom monotona rytmerna, och jag tillåter mig att reflektera mina känslor.
Allting började i en tid då jag på djupet behövde acceptera mina egna känslor, och framför allt min egen existens.
Tiden en spenderar på ett sjukhus kan vara smärtsam och krävande. En tid av många olika möten, med ens egen familj, nära vänner och sjukhuspersonal. Framför allt möter en sig själv. Timme efter timme liggandes i en säng, timmar av väntan i väntrummet.
Många olika känslor går in i varandra under tiden på sjukhuset. En kan känna tacksamhet, längtan, trygghet, ledsamhet, hopplöshet och oro. Känna sig hoppfull, ensam, lycklig och nervös. Alla känslor är värdefulla, men de kan vara svåra att hantera. Vi måste ge dom utrymme att vandra i våra kroppar, och att få landa. För att kunna göra det behöver vi ge oss tid att se oss själva, och blicka inåt, mot ett sannare jag. Vi behöver inse vem vi är just nu, hur livet har varit och hur framtiden kommer att se ut.
Speglarna jag skapar speglar inte utseendet av betraktaren. När denna reflektion saknas i spegeln börjar vi leta efter speglingar av oss själva på ett annat plan än det fysiska utseendet.
På speglarnas ytor finner vi monotona mönster och repeterande linjer, som kan reflektera och acceptera våra känslor och tankar. Vi kan låta blicken vandra runt i föremålen, och de accepterar att vi är där och spenderar tid med dem.
Speglarnas mönster kan betraktas på oändligt många sätt, de kan se ut som vad som helst. De bilder du ser och de tankar och känslor du fylls av är alltid rätt. Betraktarens integritet är det mest värdefulla i detta verk.
Jag kan lätt glömma bort mig själv i relationen med andra, och behöver ofta påminna mig att ge mig tid att vara själv. Att ge mig tid för självreflektion och eftertanke är också en stor del av detta projekt. Ett sätt för mig att vara själv och se mig är att skapa föremål.
Jag har arbetat med former som många kan känna igen som speglar, för att de inte ska ses som enbart målningar. Hängningar och ramar har en viktig del i att förstärka det. Jag har valt tidskrävande tekniker för att skapa mina mönster och ytor. Enkla upprepade rörelser och spår av min sågning, hammring, och filning skapar samlingar av ärr. De bildar ytor som leder våra tankar i olika riktningar.
Jag har valt att gå ett steg i taget hela maratonloppet, inte att köra en snabb bil.
- Ett offentligt konstprojekt för Karolinska Huddinge sjukhus b86/88
- Material : Coppar, ek, mässing, tombak
- År : 2019
- Foto av Karin Björkquist
